Att arbeta eller inte arbeta, det är frågan. Svaret på den frågan är enligt de flesta människors mening UTMATTNING.

Efter att ha varit länge på ett arbete och fått utstå en hel del dålig behandling där, börjar man tycka att man helt enkelt inte skulle stå ut med att arbeta mer. Man är trött. Tanken på att göra vissa saker gör en trött. Man tänker på att öka sin energi eller på att kunna tvinga sig framåt ett litet stycke till. Men om man gör det tänker man i fel banor eftersom lösningen på utmattning har föga, om ens något, att göra med energi.

Utmattning är ett mycket viktigt ämne inte bara för en individ som är i färd med att förtjäna sitt levebröd, utan också för staten.

Scientologin har ganska fullständigt påvisat det faktum att individens fördärv börjar när han inte längre är i stånd att arbeta. Det enda man behöver göra för att uppröra en individ eller få honom att gå ner sig är att hindra honom från att arbeta. Till och med polisen har nu kommit till insikt om den grundläggande Scientologi-principen att det som först och främst är fel med en brottsling är att han inte kan arbeta. Och polisen har börjat leta efter denna faktor hos en individ när de försöker fastställa om han är kriminell eller inte.

Ämnet utmattning är också ämnet ”förhindrat arbete”. När sjömän och soldater hamnar på sjukhus under krig, finner man att några månaders vistelse på sjukhus har en tendens att bryta ner en soldats eller sjömans stridsmoral till en sådan grad att det är diskutabelt om han blir en tillgång när han åter sätts i tjänst. Detta är inte nödvändigtvis ett resultat av att hans förmåga har minskat. Det är ett resultat av skada vilket förvärrats av overksamhet. En soldat som har sårats och vårdas på ett fältsjukhus nära ”fronten” och åter sätts i tjänst i samma ögonblick som han har möjlighet att klara av det, behåller i stor utsträckning sin stridsmoral. Naturligtvis har hans skada en tendens att hålla honom borta från den handlingsnivå som han tidigare ansåg vara bäst. Men han är ändå i bättre skick än den soldat som sänds till ett sjukhus bakom stridslinjerna. Den soldat som sänds till ett sjukhus långt från stridslinjerna blir enligt hans synpunkt tillsagd att han inte är särskilt nödvändig för kriget.

Utan att egentligen göra dessa principer klara för sig började man allmänt använda ordet ”utmattning” tillsammans med ”neuros”. Detta grundade sig på det faktum att människor som led av en neuros helt enkelt såg utmattade ut. Det hade inget annat samband utöver det. I själva verket kommer en person som har förvägrats rätten att arbeta, särskilt någon som har skadats och sedan förvägrats rätten att arbeta, så småningom att drabbas av utmattning.

Inom Scientologin har det tekniskt upptäckts att det inte finns något sådant som att ”individens energi gradvis minskar genom att ständigt användas”. Man blir inte utmattad bara för att man har arbetat för länge eller för hårt. Man blir utmattad när man har arbetat så länge att man restimulerat en gammal skada. En utmärkande egenskap för denna skada är ”utmattning”. Kronisk utmattning är alltså inte resultatet av lång arbetstid och hårt slit. Den är resultatet av alla de anhopade chocker och skador som hör livet till, de kanske endast varar några sekunder eller några timmar och är totalt kanske bara 50 eller 75 timmar. Men denna anhopning av skador, tillbakadrivanden och chocker tornar slutligen upp sig till en fullständig oförmåga att göra någonting alls.

En person kan då uppfostras till att bli utmattad genom att man vägrar honom vara delaktig i samhället när han är barn. Eller också kan utmattningen bankas i honom genom de olika skador eller chocker som han kan få i samband med det han sysslar med. Om du klarar upp endera av de här två sakerna, då har du klarat upp hans utmattning. Utmattning är alltså egentligen en sak för en praktiserande scientolog – eftersom bara en scientolog kan handskas med den på ett riktigt sätt.

Det finns emellertid en punkt som ligger nedanför utmattning. Det är att inte veta när man är trött. En individ kan bli en sorts hektisk marionett som fortsätter att arbeta och arbeta och arbeta, utan att ens inse att han arbetar, och plötsligt faller ihop av en trötthet som han inte kände.

I det här fallet har personen misslyckats att kontrollera saker och ting. Till slut kan han inte handskas med någonting som ens liknar arbetsredskap eller en arbetsmiljö, och är därför oförmögen att vistas i en sådan miljö eller handskas med sådana redskap. Individen kan då få många hårda ord slungade mot sig. Han kan kallas ”lat”, han kan kallas ”lodis”, han kan kallas ”kriminell”. Men sanningen är den att han inte är mer i stånd att rätta till sin egen situation – utan experthjälp – än han är i stånd att dyka till jordens medelpunkt.

Det finns en del metoder man kan använda för att återfå sin energi och entusiasm för arbetet, även om man inte kan rådfråga en praktiserande scientolog. Dessa är relativt enkla och mycket lätta att förstå.

Inåtvändhet och utåtvändhet

Vi har i Scientologin något som vi kallar INÅTVÄNDHET.

Och något annat som vi kallar UTÅTVÄNDHET.

Inåtvändhet är någonting enkelt. Det betyder ”att titta inåt alltför mycket”.

Och utåtvändhet är också något enkelt. Det betyder rätt och slätt ”att kunna titta utåt”.

Man skulle kunna säga att det finns ”inåtvända personligheter” och ”utåtvända personligheter”. En utåtvänd personlighet är en som kan betrakta omgivningen runt omkring sig. En inåtvänd personlighet kan bara se inåt på sig själv.

En person som kan titta på världen runt omkring sig och se den som mycket verklig och mycket klar är naturligtvis utåtvänd. Han kan med andra ord ”se utåt”. Han kan också arbeta. Han kan också uppfatta situationer och handskas med och kontrollera de saker som han måste handskas med och kontrollera, och han kan stå vid sidan av och betrakta de saker som han inte behöver kontrollera och således vara intresserad av dem.

En person som är inåtvänd är en person som troligen för en tid sedan har passerat den punkt där han var utmattad. Hans uppmärksamhet har fokuserats närmare och närmare honom själv (i själva verket på grund av gamla skador, som fortfarande kan utöva sitt inflytande på honom) tills han faktiskt tittar inåt och inte utåt. Han ryggar tillbaka inför solida föremål. Han ser inte en verklighet hos andra människor och saker omkring sig.

Låt oss nu se på själva ämnet arbete.

Arbete är ”att tillämpa uppmärksamhet och handling på människor eller föremål belägna i rum”.

När man inte längre kan konfrontera människor eller föremål, eller rummet (rymden) som de är belägna i utan att rygga tillbaka eller undvika dem, börjar man känna sig vilse. Man börjar röra sig i ett töcken. Saker är inte verkliga för en och man är relativt oförmögen att kontrollera tingen runt omkring sig. Man råkar ut för olyckor. Man har otur, saker och ting vänder sig emot en, helt enkelt därför att man inte handskas med eller kontrollerar dem eller ens observerar dem korrekt. Framtiden tycks vara mycket mörk, ibland så mörk att man inte kan möta den. Denna person kan sägas vara svårt inåtvänd.

I arbetet är hans uppmärksamhet fastnaglad på föremål som vanligen, på sin höjd, bara är någon meter från honom. Den största delen av sin uppmärksamhet ägnar han åt saker som är inom räckhåll för hans händer. Det gör att hans uppmärksamhet inte längre är vänd utåt, i alla fall att den är fokuserad på någon punkt framför hans ansikte. Hans uppmärksamhet fastnar där. Om detta sammanfaller med någon gammal skada eller operation, fäster han sannolikt också sin uppmärksamhet på någon punkt i det förflutna och blir restimulerad, så att han upplever de smärtor och krämpor och den känsla av trötthet, apati eller subapati som han hade under det ögonblick då skadan skedde. Eftersom hans uppmärksamhet ständigt är fastnaglad där, har han naturligtvis en tendens att bara titta där, till och med när han inte arbetar.

Låt oss ta en revisor. En revisors blick är fäst vid böcker på bestämda avstånd från hans ögon. Till slut blir han ”närsynt”. I själva verket blir han inte närsynt, han blir ”boksynt”. Hans ögon fixeras lättast vid en punkt på ett visst avstånd. När han nu fäster sin uppmärksamhet där, har han en tendens att dra sig tillbaka även från denna punkt, tills han slutligen inte riktigt når fram ens till sina egna böcker. Han utrustas då med glasögon så att han kan se böckerna klarare. Hans syn och hans uppmärksamhet är till stor del samma sak.

När en person som ständigt har en maskin eller böcker eller föremål på ett bestämt avstånd från sig lämnar sitt arbete, har han en tendens att hålla sin uppmärksamhet fixerad exakt där hans arbete var. Med andra ord lämnar hans uppmärksamhet i själva verket aldrig någonsin hans arbete. Fastän han går hem, sitter han i själva verket ”fortfarande på kontoret”. Hans uppmärksamhet är fortfarande fixerad vid hans arbetsmiljö. Om denna miljö sammanfaller med någon skada eller olyckshändelse (och vem har åtminstone inte en sådan?), börjar han känna kraftlöshet eller trötthet.

Finns det någon bot för det här? Naturligtvis skulle bara en praktiserande scientolog kunna klara upp denna svårighet fullständigt. Men det finns något som arbetaren kan göra.

Så här skall man inte göra, oavsett om man är bokhållare, revisor, kontorist, chef eller maskinist. Man skall inte lämna arbetet, gå hem, sätta sig ner och fixera uppmärksamheten vid ett föremål som befinner sig på mer eller mindre samma avstånd som ett som man ständigt möter på arbetet.

För exempelvis en förman, som ständigt pratar med män på ett visst avstånd från sig, vore det fel att gå hem och prata med sin fru på samma avstånd. Innan hon vet ordet av får hon order, precis som om hon vore en av jobbarna i verkstaden!

Det är helt fel att gå hem och sätta sig ner och läsa en tidning, äta middag och gå och lägga sig. Om en man hade för vana att arbeta hela dagen och sedan sätta sig ner ”för att vila” med en bok eller tidning på kvällen, skulle han säkert förr eller senare känna sig helt utmattad. Och sedan efter en tid, skulle han sjunka ännu längre ner och inte ens undra över sin ovillighet att utföra uppgifter som en gång var mycket lätta för honom.

Finns det något som är rätt att göra? Ja, det gör det. En individ som ständigt är fixerad vid något föremål i arbetet bör fästa sin uppmärksamhet på något annat efter arbetstidens slut.

Ta en promenad

Det finns en metod i Scientologi som kallas TA EN PROMENAD.

Denna åtgärd är mycket lätt att utföra.

När man känner sig trött efter arbetets slut bör man gå ut och gå runt kvarteret, tills man känner sig utvilad – till och med om blotta tanken på det nästan får en att säcka ihop. Man bör kort sagt gå runt kvarteret och titta på saker, tills man ser de saker som är nära en. Det kvittar hur många gånger man går runt kvarteret, man bör fortsätta med det tills man känner sig bättre.

”Ta en promenad” är ett enkelt botemedel för utmattning. En person går helt enkelt runt kvarteret och tittar på saker.

När man fortsätter att promenera runt kvarteret och titta på saker ...

... kan känslan av utmattning försvinna och få en att känna sig mer energisk.

När man gör detta finner man att man först blir lite piggare och sedan mycket, mycket tröttare. Man blir trött nog för att vara ”säker på” att nu är det dags att gå till sängs och sova ut ordentligt. Detta är inte rätt tidpunkt att sluta gå eftersom man går igenom utmattningen. Man ”går bort” sin utmattning. Man behandlar inte utmattningen genom motion. Människor har alltid trott att kroppsrörelse var den viktiga faktorn, men det är relativt oviktigt. Den viktiga faktorn är att man lösgör sin uppmärksamhet från arbetet och riktar den på den materiella värld man lever i.

Massor är verklighet. För att förbättra sin affinitet och kommunikation, är det faktiskt nödvändigt att kunna konfrontera och tåla massor. Att gå runt kvarteret och titta på husen visar sig följaktligen föra en uppför Tonskalan. När man är så trött att man nätt och jämt orkar släpa sig fram, eller är så trött att man är för uppskruvad för att alls kunna vila, är det faktiskt nödvändigt att konfrontera massor. Man befinner sig helt enkelt lågt på Tonskalan. Det är till och med tvivelaktigt om det finns något sådant som ”minskad kroppsenergi”. Naturligtvis finns det en gräns för denna åtgärd. Man kan inte arbeta hela dagen, gå runt kvarteret hela natten, gå till arbetet nästa dag igen och ändå förvänta sig att känna lättnad. Men man bör utan tvivel tillbringa någon tid med att vända sig utåt efter att ha vänt sig inåt hela dagen.

Ta en promenad är, inom rimliga gränser, nästan ett universalmedel.

Om man känner sig antagonistisk gentemot sin fru, är fel sak att göra att ”slå henne”! Det rätta är att gå ut och ta en promenad runt kvarteret tills man känner sig bättre och låta henne gå runt kvarteret i motsatt riktning tills man har fått en viss utåtvändhet från situationen – eftersom det kommer att visa sig att alla familjegräl, särskilt bland arbetare, kommer sig av det faktum att de har blivit ”överfixerade” (snarare än överansträngda) vid sitt arbete och i situationer som hör samman med det. Man har misslyckats med att kontrollera vissa saker i sin arbetsmiljö, och kommer sedan hem och försöker hitta något som man kan kontrollera. Detta är vanligen ens äkta hälft eller ens barn. Och när man misslyckas även där, rasar man sannolikt nerför skalan ordentligt.

Att vända sin uppmärksamhet utåt är lika nödvändigt som själva arbetet. Det är egentligen inget fel med att vända uppmärksamheten inåt eller med arbete. Om man inte hade något att vara intresserad av skulle man helt enkelt gå i bitar. Men om man arbetar, finner man att en onaturlig trötthet lätt sätter in. När man upplever detta är lösningen inte att ”försjunka i medvetslöshet” några timmar – som i sömn – utan att verkligen vända uppmärksamheten utåt och sedan få en verkligt avkopplande sömn.

Dessa principer om utåtvändhet och inåtvändhet har många förgreningar. Och även om ”Ta en promenad” är nästan skrattretande i sin enkelhet, finns det många mer komplicerade åtgärder inom Scientologi, ifall man vill vara mer komplicerad. I huvudsak tar emellertid Ta en promenad hand om ett enormt antal svårigheter som hänger samman med arbete.

Kom ihåg att man först blir tröttare och sedan piggare, när man gör det här. Detta fenomen har uppmärksammats av idrottsmän. Det kallas för ”andra andningen”. Andra andningen är i själva verket att få tillräckligt mycket omgivning och tillräckligt mycket massa för att ”köra ut” utmattningen från det förra loppet. Det finns inte någonting sådant som andra andningen. Det finns däremot något sådant som att åter vända sig utåt mot den fysiska värld man lever i.

Titta på dem

En annan åtgärd som liknar ”Ta en promenad” är

TITTA PÅ DEM.

Om man har talat med människor hela dagen, har sålt saker till människor hela dagen eller har handskats med människor som är svåra att handskas med hela dagen, är det fel att springa och gömma sig från alla människor som finns i världen.

Den person som blir överansträngd när han handskas med människor har nämligen haft stora svårigheter med människor. Han har kanske blivit opererad av läkare och den halvt sedda synen av dem, stående runt operationsbordet, gör att ”alla människor” identifieras med ”läkare” (det vill säga alla människor som står stilla). Detta är för övrigt en av orsakerna till att läkare blir så innerligt avskydda i ett samhälle – eftersom de insisterar på metoder kända som kirurgi och bedövning, och sådana händelser kopplas sedan samman med vardagliga händelser.

En person kan bli utmattad på grund av kontakt med andra människor.

Ett botemedel är att han tar en promenad i ett folkrikt område och samtidigt lägger märke till människor.

När han tittar på fler och fler människor ...

... kommer han att finna att han känner sig vänligare gentemot dem. Varje känsla av att det är påfrestande med människor kan helt och hållet försvinna.

Utmattning på grund av kontakt med människor innebär i realiteten att ens uppmärksamhet har fixerats vid vissa människor, medan den borde vara riktad på andra människor, enligt ens egen uppfattning. Och denna ansträngning av uppmärksamhet minskade i själva verket det antal människor som man observerade.

Botemedlet för detta är mycket enkelt. Man bör gå till en plats som är mycket folkrik – till exempel en järnvägsstation eller en huvudgata – och helt enkelt gå längs gatan och lägga märke till människor. Helt enkelt titta på människor, det är allt. Man finner efter en stund att man inte tycker att människor ”är så dåliga”, och ens inställning till dem blir mycket vänligare. Men ännu viktigare är att det arbetsrelaterade tillståndet att bli överansträngd av människor tenderar att försvinna, om man gör det till en vana att i några veckor göra detta sent varje eftermiddag.

Detta är något av det klokaste en försäljare kan göra, eftersom en försäljare mer än alla andra har ett eget intresse av att kunna handskas med människor och få dem att göra exakt vad han vill att de skall göra (det vill säga, köpa vad han har att sälja). När han får en kund för mycket att fästa sin uppmärksamhet på, blir han trött på hela idén med att tala med människor eller sälja saker och ting och faller ned till en lägre emotionell nivå i allt vad han gör. Han börjar betrakta sig själv som en skojare och betraktar till slut sig själv som en fullständig nolla. Han, liksom de andra, bör helt enkelt leta upp folkrika platser och gå omkring och titta på folk. Efter en stund märker han att människor faktiskt existerar och att de inte är så hemska.

En av de saker som händer med politiker i höga ställningar är att de ständigt ”skyddas från” folket. Och till slut känner de en sådan avsky för hela ämnet att de är benägna att göra alla möjliga slags underliga saker. (Se på Hitlers och Napoleons liv.)

Bred tillämpning

Denna princip om inåtvändhet och utåtvändhet skulle kunna drivas mycket längre i ett samhälle än vad som görs. Det finns något som skulle kunna göras – av myndigheterna och av affärsföretag i allmänhet – som troligen skulle utrota idén om strejker och öka produktionen ganska markant. Arbetare som strejkar är vanligen missnöjda, inte så mycket med ”arbetsvillkoren” som med själva arbetet. De tycker att de har gjorts till offer. De tvingas arbeta på tider då de inte vill arbeta, och en strejk kommer faktiskt som en lättnad. De kan slåss mot någonting. De kan göra någonting annat än att stå där och plocka med en maskindel eller kassaböcker. Missnöjda arbetare är strejkande arbetare. Om människor blir utmattade på arbetet, om människor inte är nöjda med arbetet, om människor är upprörda över arbetet, kan man räkna med att de hittar tillräckligt många missförhållanden för att strejka. Och om ledningen får nog med besvär och brist på samarbete från människor längre ner i befälskedjan, kan man vara säker på att ledningen förr eller senare skapar situationer som får arbetarna att strejka. Dåliga arbetsvillkor är med andra ord inte anledningen till svårigheter och konflikter på arbetsmarknaden. Leda inför själva arbetet eller oförmåga att kontrollera arbetsområdet och arbetsmiljön är de verkliga anledningarna till svårigheter på arbetsmarknaden.

Varje ledning som har tillräckliga inkomster betalar en anständig arbetslön, såvida den inte är mycket oförnuftig. Och varje arbetare som får skuggan av en chans att göra det fullgör glatt sina uppgifter. Men om själva arbetsmiljön blir överansträngd, om själva företaget blir inåtvänt på grund av ”overthandlingar” från myndigheternas sida, om man visar arbetarna att de inte har någon kontroll över ledningen – då kan arbetskonflikter uppstå. Till grund för alla dessa uppenbara principer ligger emellertid principerna om inåtvändhet och utåtvändhet. Arbetarna blir så inåtvända i sina uppgifter att de inte längre kan känna affinitet för sina ledare och faktiskt inte längre kan titta på den miljö som de arbetar i. Därför kan någon komma och tala om för dem att alla chefer är odjur, vilket uppenbarligen inte är sant, och på chefsnivån kan någon komma och tala om för cheferna att alla arbetare är odjur, vilket å andra sidan heller inte är sant.

I frånvaro av en allmän behandling av individer, vilket är en gigantisk uppgift, skulle man kunna utarbeta ett fullständigt program som skulle hantera principen för inåtvändhet. Om arbetare eller direktörer blir tillräckligt inåtvända, kommer de definitivt att finna sätt och medel att uppfinna oförnuftiga spel, såsom strejker, och på så sätt avbryta produktionen och riva upp anständiga relationer och levnadsvillkor på fabriken, kontoret eller firman.

Botemedlet vore att på mycket bred front göra arbetare utåtvända. En lösning på detta skulle kunna vara att göra det möjligt för alla arbetare att ha två jobb. Det skulle vara nödvändigt för företaget eller besläktade intressegrupper – till exempel myndigheter – att faktiskt göra ett tillräckligt antal offentliga ”arbetsprojekt” tillgängliga för att förse arbetare med arbeten utanför området exakt tillämpning. Med andra ord skulle en människa som är tvungen att ständigt arbeta inomhus med en mycket bestämd uppgift, finna avsevärd lättnad i att kunna gå utomhus och arbeta – särskilt med någon helt annorlunda uppgift.

Det skulle till exempel vara en oerhörd lättnad för en revisor att kunna få gräva diken ett tag. En maskinist som sköter en stillastående maskin skulle faktiskt finna det vara en mycket glädjande upplevelse att köra runt med en bulldozer.

En sådan plan skulle då faktiskt ta ett stadigt grepp om inåtvändhet och utåtvändhet och ställa det till rätta. Arbetare som ständigt arbetar på samma plats, med sin uppmärksamhet mycket nära inpå sig, skulle då få möjlighet att se större perspektiv och handskas med saker som tenderar att göra dem utåtvända. Ett sådant program vore mycket ambitiöst. Men man skulle definitivt finna, det är då säkert, att det leder till bättre relationer mellan arbetare och ledning, bättre produktion och en avsevärd minskning av de spända förhållandena i arbetslivet och bland allmänheten vad arbete och löner beträffar.

Det finns kort sagt mycket som skulle kunna göras med den grundläggande principen om inåtvändhet–utåtvändhet.

Principen är mycket enkel. När en individ görs alltför inåtvänd, blir saker och ting i hans omgivning mindre verkliga och han har mindre affinitet för dem och kan inte kommunicera väl med dem. I ett sådant tillstånd blir han lätt trött. Inåtvändhet leder till trötthet, utmattning och sedan oförmåga att arbeta. Botemedlet för detta är att vända sig utåt – att ta en ordentlig titt på, och kommunicera med den bredare omgivningen. Och om man inte gör detta, med tanke på att varje arbetare är utsatt för skador eller sjukdomar av ett eller annat slag, blir följden en nedåtgående krympande spiral och arbetet blir på så vis mindre och mindre tilltalande, tills det slutligen inte kan utföras alls. Och då har vi grunden för inte bara ett improduktivt utan även ett kriminellt samhälle.