Folk har använt droger lika länge som de har försökt lindra smärta och undvika problem. Sedan tidigt 1960-tal har droger emellertid fått en mera utbredd användning. Innan dess var de ovanliga. En världsomfattande spridning inträffade under detta decennium och en stor procentandel människor blev drogmissbrukare. 

Med droger menas (för att nämna några få) lugnande medel, opium, kokain, marijuana, peyote, amfetaminer samt psykiatrins gåva till mänskligheten, LSD och angel dust, som är de värsta. Alla läkemedel ingår. Droger är droger. Det finns tusentals produktnamn och slanguttryck för dessa droger. Alkohol klassas också som en drog.

Droger är tänkta att åstadkomma underbara saker, men allt de faktiskt gör är att lägga personens liv i spillror. 

Drogproblemen upphör inte när personen slutar ta droger. De samlade verkningarna av att ta droger kan sätta ned en persons förmågor avsevärt, både fysiskt och mentalt. Till och med någon som inte har tagit droger på åratal har fortfarande ”blanka” perioder. Droger kan skada en persons förmåga att fokusera, att arbeta, att lära sig saker – kort sagt, de kan förstöra en persons liv. 

Trots att riskerna och belastningarna med droger är påfallande uppenbara och mer och mer väldokumenterade, så fortsätter folk ändå att ta dem. 

Varför? 

När en person är deprimerad eller har ont, och inte finner någon fysisk lättnad genom behandling, upptäcker han så småningom på egen hand att droger tar bort hans symptom. 

När en person inte kan finna någon lösning på ett problem, som kan vara vad som helst från kroppsligt lidande till hopplöshet ...

... upptäcker han förr eller senare att droger lindrar symptomen.

Problemet har emellertid inte försvunnit, utan bara maskerats av drogerna. Ända tills problemet är effektivt löst kommer personen att vara beroende av droger, eller till och med missbruka dem.

Detta är också sant för psykosomatiska smärtor. Ordet ”psykosomatisk” betyder att sinnet gör kroppen sjuk, eller sjukdomar orsakade av sinnet. ”Psyko” syftar på ”sinne” och ”soma” syftar på ”kropp”.

I nästan alla tillfällen av psykosomatisk smärta, sjukdom eller obehag har personen sökt någon bot för upprördheten. 

Då han slutligen finner att endast droger skänker lindring, kapitulerar han inför dem och blir beroende av dem, ofta till graden av missbruk. 

Om det många år tidigare hade funnits en annan utväg så skulle folk ha tagit den. Men när de får veta att det inte finns något botemedel, att deras smärtor är ”inbillade”, tenderar livet att bli outhärdligt. Då kan de bli kroniska droganvändare och är i riskzonen för att bli missbrukare.

Givetvis varierar tiden det tar att göra en person till missbrukare. Själva klagomålet skulle kunna vara enbart ”sorgsenhet” eller ”trötthet”. Förmågan att möta livet är i vilket fall som helst nedsatt.

Vilken substans som helst som ger lättnad eller gör livet mindre tungt, fysiskt eller mentalt, kommer att vara välkommen.

I en instabil och otrygg omgivning är psykosomatisk sjukdom mycket utbrett.

Innan någon regering satsar för hårt på att sprida användning av droger borde den därför inse att det är ett symptom på misslyckad psykoterapi. Socialvetaren, psykologen och psykiatrikern och hälsovårdsministrarna har misslyckats med att hantera spridandet av psykosomatisk sjukdom.

Det är enkelt att skylla drogproblemet på ”social oro” eller ”det moderna samhällets tempo”.

Kalla fakta är att fram tills nu har det inte funnits någon effektiv psykoterapi i utbredd omfattning. Resultatet är en drogberoende befolkning. 

Missbrukare har konstaterats börja att ta droger p.g.a. fysiskt lidande eller hopplöshet. 

Missbrukaren, driven av smärta eller hopplöshet i omgivningen, fortsätter att ta droger. Även om han inte vill vara missbrukare, upplever han inte att det finns någon annan väg ut. 

Med rätt behandling kan dock drogberoende hanteras fullständigt.

Så snart han kan känna sig friskare, och mentalt och fysiskt mer kompetent, utan droger än han gör med droger så upphör han att behöva dom.

Psykiatrin har ryckt på axlarna åt drogmissbruket som något ”oviktigt” och det sociala problemet med att ta droger har inte erhållit någon uppmärksamhet från psykiatrikerna. Snarare tvärtom, eftersom det var de själva som introducerade och populariserade LSD. Och många av dem är langare. 

Regeringsinstanser har markant misslyckats med att bromsa ökningen i droganvändandet och det har inte funnits något verkligt eller utbrett botemedel.

Nackdelen med missbrukaren, även efter att han har slutat med droger, är att han vid oväntade tillfällen råkar ut för ögonblick då han är ”helt borta”, har perioder av oansvarighet och tenderar att lätt bli sjuk.

Scientologi-teknologi har gjort det möjligt att utplåna de allvarliga skadorna hos personer som har tagit droger, samt gjort vidare missbruk överflödigt och oönskat.

Scientologin har inget intresse av de politiska eller sociala aspekterna hos de olika typerna av droger eller ens drogbruk som sådant. Droger utgör emellertid ett ökande hot mot mentala och andliga framsteg – vilket är Scientologins verkliga uppgift.

Således innehåller Scientologin en exakt teknologi som inte bara hjälper en person att smärtfritt sluta med droger, utan hanterar också hans fysiska, mentala och andliga verkningar och lokaliserar och hanterar fullständigt den underliggande anledningen till att en person missbrukar droger. Ingenting annat kan göra detta med säkerhet.